Wayoo i Dominikanska Republiken

Vi på Wayoo sparar pengarna vi får in genom hämtning av PET och pant från våra kunder. Allt samlas i en pott vi ämnar att använda för att kunna göra gott för världen.

Vi gjorde tidigt klart att vi var ute efter en aktör som verkligen kan göra skillnad. Inget onödigt kapital skulle spillas på administrativa avgifter, långa ledtider och otydliga syften. Från vårt håll var detta viktigt då vi lever och arbetar med omtanke, passion och vilja, vi behövde hitta någon som matchade vår värdegrund – både som representanter för vår verksamhet och som privatpersoner – och där fann vi Ebba Lövenskiold och Together For Better.

Ebba grundade Together For Better 2013 och välgörenheten stödjer och bygger skolor för barn som lever i fattigdom i Dominikanska Republiken. Hon är en riktig förebild och en sann hjälte och därmed urtypen av den person och det projekt vi vill sponsra tillsammans med våra kunder. För oss tog det inte lång tid att imponeras av Ebbas ansträngningar och insatser för att ge barnen en bättre utbildning och ljusare framtid och av den anledningen sponsrar vi Together For Better med 100.000 kr under hela året. Donationen går till organisationens huvudprojekt Camino de Esperanza, där TFB löpande stödjer skolan med en del av dess driftskostnader: skolmaterial, donationer till lärarlöner, hygienartiklar, el, dricksvatten, interiör, underhåll av byggnaden och dess skolgård och hyra av marken som skolan för de 96 barnen står på.

Together For Better hjälper under perioder också till med frukost och mediciner till de mest utsatta barnen. Skolan har gått från en låg utbildningsnivå till att i fjol, i ett nationellt prov utfärdat bland landets tredjeklassare kunna visa upp 92% godkända, något skolans rektor blev personligen gratulerad för av utbildningsministeriet. Tillsammans besökte vi Dominikanska Republiken och skolan Camino de Esperanza för att träffa barnen, lärarna och rektorn. Häng med på resan till Hoppets väg.

Nyfikenheten och förväntan slog i taket när Ebba kommer till oss på kontoret en sista gång innan resan. Vi skulle planera det sista inför besöket och det var påtagligt att det fanns en viss nervositet i rummet, det var svårt att föreställa sig vad vi skulle uppleva och ack så rätt vi hade – ingen av oss hade någon aning om hur mycket kärlek och glädje som väntade oss och det är fortfarande svårt att till fullo beskriva känslosvallet väl på plats i skolan. Nåväl, mer om det senare, nu åker vi.

Vi landade i Punta Cana och hämtade våra väskor till tonerna från flygplatsens husband i en mycket uppfriskande ankommande-terminal, vi gick raka vägen och hämtade ut hyrbilen och tuffade iväg mot närmaste stormarknad. Vi ville göra något extra för barnen och personalen när vi väl var på besök, såklart, och hade fått tips av Ebba att det fanns tio än mer utsatta barn och hur vi kunde göra gott för de familjerna. Bilen lastades full med torrmjölk, pasta, bönor, ris, tandborstar och tandkräm med mera. Vi var rätt imponerade av utbudet i butiken men tyvärr är det dock dyrt med de nyttiga, alltså bästa, dagligvarorna – ett problem som blir tydligt när barnen ofta har en godisklubba och en burkläsk i handen istället för en juice, en frukt och en macka, exempelvis. Sedan är barn förstås alltid barn också – godis är gott.

Vi åkte tidigt på morgonen till första besöket i skolan tillsammans med Ebba och hennes team med cirkusartister, som också var med på resan för att underhålla och riva av ett och annat skratt, och på vägen dit kändes det som att vi passerade det riktiga Dominikanska Republiken. Vägen sträckte sig lång och gatan var fylld av restauranger, företag, butiker, bostäder och människor, det var fullt ös redan 07:30 och för många väntade ännu en tuff dag, det var känslan där och då. Efter någon halvtimme svängde vi av in till ett mindre område och kort därefter nådde vi Camino de Esperanza, en jättefin liten byggnad fylld med framtidstro. Barnen hade redan sjungit nationalsången, hälsats välkomna till dagen och satt på sin första lektion när vi träffade Johanny, rektor på skolan, och blev introducerade för dess verksamhet. Sedan satte det igång, magin.

Vi hade lagt upp en lektion om hållbarhet som skulle hållas för eleverna, från 3-11 år, i två omgångar. Vi valde att nästan enbart fokusera på plast och dess förödelse då vi vet att det är ett stort problem i landet, precis som på många platser i världen. Med hjälp av en väldigt pedagogisk tolk förklarade vi bland annat vad som händer med plast som slängs på marken istället för i soptunnan, hur fiskarna i havet och fåglarna på land får i sig plasten och att vi människor sedermera får i oss partiklarna. Barnen fick svara på frågor och händer räcktes intensivt upp i luften samtidigt som de rätta svaren duggade tätt. Det var riktigt coolt och det känns verkligen som att vi åtminstone sådde ett frö gällande barnens hantering av plast. Vår förhoppning var även att de ska ta med sig informationen hem till hela familjen just för att kunskapen om miljön är låg, visserligen av förklarliga själ inte alltid det primära i deras vardag, men här handlar det om att förbättra deras egen framtid, allas framtid, i den mån det är möjligt. Vi fick också presentera oss själva och svara på elevernas frågor till oss vilket var både glädjande och utmanande.

Tidig förmiddag var det dags för frukost på skolgården och vi hade tagit med oss juice, frukt och croissanter som vi fick chansen att bjuda på just denna dag. Vi hade också, genom en mindre privat insamling innan resan, nästan 10.000 kr extra att bidra med vilket räcker till ca 1100 frukostmål. Efter maten, med nyvunnen energi i kroppen, blev det full rulle på både barnen och oss, milt beskrivet. Basket, cirkuskonster, rutschkana, gunga, hänga i träd, kramar och skratt – det var så mycket glädje, så mycket energi, så väldigt roligt och uppfriskande. Men också ett uppvaknade efter att kort innan hört berättelser om vissa elevers upplevelser och problem, vardagen för många barn är väldigt tuff men detta till trots finns inget ont i deras kropp och själ. Det är imponerande. Perspektiv, som man säger.

I bilen hem infann sig en form av ambivalens då allt var fantastiskt på många sätt – men ändå inte. Vi satt alldeles tysta och alla spelade säkert upp de färska minnena vi nyss samlat på oss, det kändes i luften, det räckte att titta på varandra för att förstå att vi var överens. Det la sig efter en stund och efter det kunde vi inte sluta berätta specifika händelser, saker vi gjorde, saker barnen gjorde och berättelser vi hörde. Allt landade i att vi sa åt oss själva att fokusera på det positiva. Ett väldigt klyschigt men likväl helt riktigt tankesätt.

Inför det andra besöket i skolan hade vi fått förstärkning hemifrån, vi hade hunnit berätta en del utan att avslöja för mycket samtidigt som det förstås var svårt att beskriva fullt ut med ord. Vi kom fram strax innan 08:00 och fick se barnen hissa flaggan och sjunga nationalsången. De är stolta, både barnen och lärarna, över sig själva och sitt land. Det var vackert.

Precis som vid första besöket höll vi två mindre lektioner och den här dagen var det för de lite äldre barnen. Därefter var det frukost på gården igen innan Cirkusprinsessorna underhöll med charader, gymnastik och dans, mycket dans! Hela veckan hade barnen dagligen fått lektioner i akrobatik och cirkusövningar och nu var det dags att visa upp vad man lärt sig. Barnen öste på till Samir & Viktors låt Shuffla och numer klassiker som Gangnam Style. Vi var inte sena att haka på!

Efter någon timme eller så (man befann sig i en vacker bubbla) kom det förbi en glassförsäljare och några barn sprang fram direkt. De hade med sig en liten slant hemifrån för att kunna handla och några av barnen köpte även små påsar med vatten med 2-3 dl i varje. Det dröjde inte länge innan de var framme och erbjöd sin glass eller lilla påse med vatten till oss, ni vet, sånt som går rakt in i hjärta och själ. Vi kunde förstås inte låta bli att köpa glass till alla barn, lärare och oss själva men poängen är hur givmilda dem var sin levnadssituation till trots. Något som blev tydligt när vi delade ut frukosten och barnen visade att de redan fått en frukt, en macka och en juice. Vi sprang ju förstås om varandra när vi skulle dela ut allt och man kan tycka att det var öppet mål att få något extra men så var inte fallet – dem pekade helt enkelt vidare mot någon som saknade något. Det är så äkta att det förslår.

Förra hösten drabbades Camino de Esperanza hårt när två av historiens starkaste orkaner passerade ön. Skolan förlorade två tredjedelar av sitt tak och regnet förstörde inredningen och även den tillhörande skolgården. Tack vare Together For Better och starka människor omkring skolan blev reparationerna klara tidigt under det här året och barnen är tillbaka i skolan som vanligt. Under de första sex månaderna i år låg fokus på att öka kvaliteten på utbildningen. Den förbättrade utbildningsplanen delas också vidare till samarbetsskolorna Camajun och FUCPE.